c'est la vie
varvar leenden med tårar hela tiden, ler för att sommaren kommer bli den bästa, ler för att mitt liv börjar ordna sig nu. jag ser strukturen, jag ser vilken väg det kommer ta. jag ler för att jag börjar bli frisk, för att jag börjar acceptera vissa saker som inte går att förändra.
men sen gråter jag för att jag kommer bli så fruktansvärt ensam, för att jag kommer lämna de som betyder allra mest. ibland slår det mig, att jag kommer vara själv i danmark och även om jag skaffar vänner så kommer de inte att vara ni. min familj. gråter för att saker måste förändras, för att det inte går att stanna kvar på samma plats i all oändlighet. gråter för min oförmåga att inse att den dagen faktiskt kommer, då vi måste säga hejdå till varandra. gråter för att jag alltid skjuter upp allt och för att man inte kan fly från verkligheten. men det vill jag nog inte heller, för tar jag inte det steget så kommer jag vara fast här, i samma rutin dag ut och dag in. fattar ni? åh, det är så rörigt i mitt huvud. när jag sitter ensam och får en chans att tänka kommer paniken, tårarna och skratten.
hur ska jag någonsin kunna säga hejdå till er? hur? jag har ingen jävla aning.
ja, jag tror att hela den här väntan och sen faktiskt att packa ihop allt och åka dit kommer att bli bland det svåraste du gjort. och mest ångestframkallande. men, sen tror jag att det slutar där. jag tror att det kommer att ordna sig i danmark, du kommer att hitta vänner, ha mkt plugg att tänka på etc etc. och glöm inte att du kommer att fortsätta söka till KI så tillslut kanske du kommer in och då kan du ju alltid byta!
Men hörru, jag vill inte säga till dig att "gå och plugga inför KI:s intelligenstest för du kommer att komma till PIL" för om jag har fel så kommer det att bita mig i rumpan. MEN, såhär då: Om JAG var i DIN situation och haft 1.5, så hade jag börjat plugga till iq-testet nu, för jag hade definitivt räknat med att jag skulle komma till pil.
du kommer inte behöva säga hejdå, du kommer säga vi ses! <3
