tänk om livet ändå kunde vara lite som i elsas mode. sådär klyshigt och utstakat. om man ändå kunde få veta vad som väntar, hur livet ska bli. bara så att man slipper oroa sig liksom. men det är ju en skada jag har också, brist på tålamod. måste införskaffas, för övrigt. det finns inget som komma skall i mitt liv känns det som, allt ska vara här nu och det funkar ju inte alltid. äh. jag vill bara inte vara arton år och ofärdig längre, men det kommer väl det med. 

nu ska här fixas och trixas så att jag blir presentabel igen och sedan ska jag lunka över till caroline för en kafferast innan jobbet. myspys och halvt vuxet sådär. puuuuuussssss, typ.

jag drömmer om paris och rom. jag drömmer om greklands stränder och att segla i medelhavet. jag drömmer om sol och värme, om vackra människor och vackrare kläder, jag drömmer om äventyr och fantastiska upplevelser. jag drömmer om små gator där ännu mindre cafén trängs, där människor sitter i rökiga hörn och diskuterar livet över en kopp stark kaffe, jag drömmer om att alltid vara på resande fot, att vara en del av världen, inte bara sverige. jag drömmer om så mycket mer än det här, jag drömmer om att få uppleva livet. jag drömmer om att ta risker, om att chansa, om att inte alltid ta den säkraste vägen. jag drömmer om att våga hoppa och lita på att även om ingen kommer fånga mig så landar jag på mina fötter, jag drömmer om att inte ligga på min dödsbädd och ångra att jag alltid valde de säkra korten. alltid.

ska livet bara vara att spara pengar inför nödsituationer, att låsa sig fast vid det säkra (nej förlåt, kedja sig fast), att göra allting rätt enligt alla stegen på checklistan. ska livet vara att inte tatuera sig för att någon gång kanske jag ångrar mig (oj, vad hemskt), att alltid tänka på konsekvenserna, att aldrig våga göra någonting för att kanske, tänk om, man vet aldrig. man ska segla genom livet, åka på rosa moln där inget kan skada en, aldrig ramla, aldrig skada sig. men fattar ni inte att det är såren som gör livet? det är när vi faller, när vi skrapar upp knän och armar, när vi får blåmärken som läker så långsamt, det är då vi lever. det är då vi inte bara existerar i en värld där allting består av rutiner, tråkiga rutiner, där varje dag är en repris av igår. det är när jag om tjugo år tittar på min tatuering, som möjligtvis kanske inte stämmer överens med min person då, det är då jag minns vem jag var, vad jag stod för. det är då jag minns hur jag utvecklats, vart livet har tagit mig.

det är bättre att våga och sen ångra än att bara se på när livet åker förbi.

fotograf: rana.

det behöver inte vara självhat som får en att vilja klösa sig ur sitt skinn och trä på något annat, bara för att få vara någon annan för en dag. det monotona i livet, upprepningarna, samma sak varje dag räcker. vi har ett begränsat antal dagar, ett okänt antal dagar i livet, och om varje dag ser likadan ut, vad är det vi lever för? då har vi redan upplevt allt. det största har varit och livet går inte framåt längre, livet står still.

sådana tankar håller mig uppe om nätterna.
rädslan för att ha slösat bort det värdefullaste vi har.