varvar leenden med tårar hela tiden, ler för att sommaren kommer bli den bästa, ler för att mitt liv börjar ordna sig nu. jag ser strukturen, jag ser vilken väg det kommer ta. jag ler för att jag börjar bli frisk, för att jag börjar acceptera vissa saker som inte går att förändra.

men sen gråter jag för att jag kommer bli så fruktansvärt ensam, för att jag kommer lämna de som betyder allra mest. ibland slår det mig, att jag kommer vara själv i danmark och även om jag skaffar vänner så kommer de inte att vara ni. min familj. gråter för att saker måste förändras, för att det inte går att stanna kvar på samma plats i all oändlighet. gråter för min oförmåga att inse att den dagen faktiskt kommer, då vi måste säga hejdå till varandra. gråter för att jag alltid skjuter upp allt och för att man inte kan fly från verkligheten. men det vill jag nog inte heller, för tar jag inte det steget så kommer jag vara fast här, i samma rutin dag ut och dag in. fattar ni? åh, det är så rörigt i mitt huvud. när jag sitter ensam och får en chans att tänka kommer paniken, tårarna och skratten.

hur ska jag någonsin kunna säga hejdå till er? hur? jag har ingen jävla aning.