ibland kan jag tänka att fan, tänk om jag inte orkar anstränga mig mer. tänk om viljan aldrig mer kommer tillbaka, tänk om jag bara kommer vara fast och förlora förmågan att träffa folk, att vara social och trevlig, tänk om jag blir en sluten och mörk människa, tänk om jag ruttnar bort. tänk om jag inte orkar låtsas med dig och dig längre, tänk om jag bara vill vara med folk som jag redan känner utan och innan och som redan känner mig lika väl, tänk om jag inte vill veta vem du är för jag har redan de jag behöver.

men sen tänker jag nej. jag kommer aldrig låta det hända. tvekar jag vid stupet så kastar jag mig ut i det där ögonblicket innan man hinner tänka efter igen. när hjärnan tar en paus mellan argumenten att inte ta steget fullt ut. jääääävlaaa skiiiiiit, livsgnistan, VAR ÄR DEN?!