är det så att man måste ta alla chanser man får?

jag tror verkligen inte att livet hänger på de få chanser man får, jag tror man får små chanser till alternativa vägar hela tiden. varje dag, varje vecka, varje månad dyker något nytt upp. och vi kan välja att ta de chanserna eller att fortsätta på den vägen vi redan färdas på. vi drömmer och längtar något så oerhört efter vår chans att vi missar alla andra som dyker upp. det blir ett slags tunnelseende. man ser bara sitt mål och vägen dit, alla chanser och framförallt alla risker att det misslyckas (som också finns där), vägrar man se. och när man väl står där, när man av en eller annan anledning missat sin chans, så tror man att livet är över. jorden har gått under. det finns inget annat. men så är det ju inte! livet är så långt och fyllt av miljontals chanser. miljontals olika chanser. vi måste fan vidga våra vyer nu och inse att den vägen vi letar efter kanske inte finns. men det är inte kört då, vi får helt enkelt leta upp nya vägar.

(förövrigt, bajsjävlahorhögskoleprovet i den där bajsjävlahorskolan är äntligen fucking över. jag skiter fullständigt i hur det gick, det är borta. åhhhhhhh.)