jag tror på riktigt att jag har världens bästa vänner. där har jag lyckats, jag har funnit människor utan blodsband som ändå känns som min familj. jag är aldrig så avslappnad och bekväm som när jag är med dem och sånt är lätt att vänja sig vid. poängen är då att det kanske blivit till en nackdel då jag börjar bli jävligt kräsen när det kommer till vänner. jag kan störa mig på smågrejer och vilja bryta kontakten helt bara för att jag vet att det finns vänskap som är så mycket bättre.

det är som att vara stenrik och sen få testa på ett medelklassliv. vad tror ni reaktionen blir då? haha. nej men, det ligger en fin gräns där. folk måste få ha sina fel men man ska inte acceptera vad som helst, då blir det bara fel.

ja, vet inte riktigt vad jag ville säga. mest bara tack för att ni finns.